Orättvisan

Har haft så ont i magen sen i tisdagskväll. Illamåendet står upp i halsen. Mina små älsklingar. 💔

På 9 månader har vi förlorat två av tre hundar. Ingen av dom var friska, så i bakhuvudet fanns hela tiden att det kunde ta slut snart. Farbror Boston fick ett lugnt avslut i behaglig vår-sommarvärme. Bortskämd i dagar innan och somnade lugnt. Men Limpan, älskade frallan, fick ett panikartat slut. Den biten tär så otroligt på mig just nu. Inget jag kunde förutse, inget jag kunde göra annorlunda. Skuldkänslorna är ändå som en filt över mig.

Storasysters ord, ”mamma hoppas verkligen han lever och mår bättre nu!” när vi klev innanför dörren hemma och innan jag hann berätta det värsta. Sedan dess ligger känslorna på utsidan av hennes kropp. Skiftar från glad, pratsam och plötsligt kommer hon ihåg att han är borta och ett högljutt gråtande hörs. Varje dag hon kom hem från förskolan mötte han henne i dörren. Hon kastade sig ner på knä i ytterkläderna och försökte klappa honom medan han lite för ivrigt klättrade på henne och nosade henne i ansiktet medan hon skrattade. 💔. 

Det är så sjukt tomt…

Bostonkillen gick runt och letade efter honom igår med en leksak i munnen. Han sov bort nästan hela gårdagen. Kanske kände han att vi var upprörda? 


Jag är så ledsen lille vän, att jag inte kunde ge dig ett längre liv, utan smärta 💔

Annonser
Det här inlägget postades i Bara jag, Barnen, Frallan, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s