Dags att skriva av sig

Idag kom den. Lusten och behovet att skriva om det som hände, under min sjukhusvistelse. För någon dag sedan åkte jag och handlade helt själv och i bilen på väg hem upplevde jag en ångestattack. Först förstod jag inte varför, men sen kom minnet tillbaka, hur jag låg där i sjukhussängen och lyssnade på en storgråtande storasyster som bars bort i en korridor av pappan och lämnade mig helt ensam, liggandes vid ett fönster. Ljuset var densamma i bilen, ensam och känslan av att vara långt hemifrån. 

Vi fick åka hem redan dag 3 efter kejsarsnittet när lillasyster föddes. Jag mådde ”oförskämt” bra för att vara ”snittmamma” enligt sjuksköterskorna och senare läkaren på BB. Överlycklig över att denna förlossning var otroligt lugn och mycket mindre dramatisk än när Storasyster föddes åkte vi hem på onsdagen. Visst hade jag ont, men det gör ont att föda barn. 

På fredagkväll upplevde jag första sjukdomskänslan. En feberfrossa som varade i 2 timmar, som gav träningsvärk dagen efter. När vi kom hem från BB hade storasyster en rejäl förkylning, så jag var inte förvånad. Även nyfödda lillasyster visade symtom på förkylning. Lördag förflöt utan symtom. Det var under en kort promenad med hundarna som jag kände mig helt slutkörd och bestämde mig för att ta det lugnt till kejsarsnittet var mera läkt. Även lördagkväll fick jag krampaktig feberfrossa, som gav sig efter 2 timmar. När jag vaknade upp på måndagmorgon mådde jag riktigt dåligt.

På måndag parkerade jag mig i soffan med lillasyster. Jag låg ner och ammade. Huvudet sprängde, kroppen ömmade. Vid 11-tiden upptäckte jag plötsligt att jag hade svårt att registrera var nånstans i rummet som storasyster befann sig. Jag upplevde att jag behövde skydda lillasyster lite från kärleksattackerna, men hade svårt att orientera mig. Efter ytterligare en timme hade jag svårt att avgöra om jag hade ögonen öppna eller stängda, jag märkte inte heller att jag legat med armen i en felställning i två timmar. På min uppmaning tog pappan med lillasyster i vagnen och gick till lekparken med storasyster. Jag behövde vila. Under tiden kejsarsnittet smärtar får man ta två långtidsverkande Alvedon tillsammans med Ipren och jag tyckte det var konstigt att jag ändå kände mig febrig. 

Efter att min lilla familj gått iväg, provade jag att kliva upp ur soffan och allt snurrar. Målet blev att ta mig till toaletten för att kräkas. Jag kallsvettades. Kroppen ville inte kräkas. Nästa anhalt blev köket för ytterligare en tablett. Nu blev det svårt att gå och ena armen ville inte samarbeta. Inte heller gick det att svälja tabletten eller vattnet för den delen. Sväljreflexen fungerade inte. 

I två minuter funderade jag ångestfyllt på om jag skulle ringa 112 eller inte. Jag visste att om jag ringde skulle det ta kanske en hel dag eller två innan jag fick vara med min familj igen. Men känslan av att jag till och med kanske dog rakt framför barnen var att ta på allvar. Jag ringde pappan och fick precis fram orden ”kom hem, det är allvarligt”. Sedan ringde jag själv ambulans. Under tiden jag frågades ut av larmpersonalen upptäckte jag hur svårt det var att prata. Jag visste vad jag skulle säga och hur, men det lät inte rätt när det kom ut. Vid det här laget tänker jag ”shit. Det är en blodpropp. I hjärnan. Nu dör jag nog”. Jag vet inte om det är chocken eller sjukdomen, men nu blir det svårt att andas. 

Pappan packar ihop lite prylar, bindor, amningsinlägg, då jag både blöder från förlossningen och ammar. Ser till att telefonen är med, extra tröja. Storasyster ser med skräck på hur tre för henne okända människor iklädda gröna kläder ”rövar bort” hennes mamma. Hon skriker, gråter. Jag försöker trösta men kan knappt prata. Nu börjar den jobbigaste veckan i hela mitt liv… 

I ambulansen känns det tryggare. Jag får syrgas och man försöker sätta nål. Efter 10 försök att sätta nål, är alla nålar slut och jag kommer fram till det närliggande sjukhuset fullkomligt sönderstucken och utan nål. I ambulanshallen står ett helt gäng läkare och sköterskor och från jag lämnar ambulansen till jag ligger i magnetröntgenkameran tar det knappt 2 minuter. När man inte ser någon blodpropp vid första bilderna sänks hastigheten. Jag känner mig lugnare. I akutrummet utreder man neuroskador och påverkan. Jag kan inte koordinera armar och ben, sluddrar och kan fortfarande inte svälja. Jag stirrar i taket och tänker ”åh jag behöver nya amningsinlägg nu. Varför är jag inte ledsen?” Chock gör tydligen att man känner sig helt likgiltig. Jag kommer ihåg att jag upplever att personen i rummet försvinner om hen inte interagerar med mig hela tiden och skräms halvt från vettet när hen varit tyst en stund. Inte en millimeter i kroppen känns rätt. Jag börjar tänka ”är det här hur jag ska vara nu? Helt förstörd? Inga känslor? Vad ska barnen tycka?”

Annonser
Det här inlägget postades i När jag blev sjuk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s