Dags att skriva av sig del 2:

Ambulansen hade hämtat mig klockan 13 och när jag äntligen lämnade akutrummet och fick ett eget rum på sjukhuset var klockan strax efter 17. Nu kunde jag äntligen kommunicera med pappan därhemma och tala om vilken avdelning jag låg på. Jag förstod att jag skulle bli kvar över natten och bad honom ta med ytterligare hygienartiklar, mobilladdaren. Runt 18-tiden hade farmor kommit hem till oss för att passa nyfödda lillasyster, medan pappan och storasyster kom och hälsade på mig. Jag försöker sitta upp i sängen och ser min blåstuckna arm. Jag har 2 infarter i båda händerna och en i armvecket kopplat till en pump. Man ger antibiotika i dropp med pump. Varannan timme. Storasyster gråter högljutt när hon ser mina armar och vill att jag ska komma hem nu. ”Varför åkte du ifrån mig mamma, när kommer du hem?”. Nu försvinner mitt sista mod. Hade jag då vetat att vi skulle befinna oss i samma sits 7 gånger till hade jag bett dom söva ner mig. Läkaren kommer in och berättar att dom inte ser en blodpropp men att jag kommer att köras till det stora universitetssjukhuset en timma bort, där vi bara veckan innan åkt hem ifrån BB. Nu börjar det gå upp för mig att min vistelse kommer dra ut på tiden. Strax innan ambulansen som ska köra mig till nästa sjukhus kommer, så åker pappan och storasyster hem. Kvar ligger jag i en kall säng, stirrar ut genom fönstret medan jag hör min dotter skrika och gråta och vill till mamma. Jag hör henne länge och väl. Till slut blir det tyst. 

Klockan 19:30 åker vi den en timme långa resan till nästa sjukhus. Ambulanspersonalen försöker hålla uppe stämningen, pratar om jobb, frågar om mina barn, vill berätta roliga historier. Jag kan fortfarande inte prata utan att det stakar sig, sluddrar. Jag orkar inte. Försöker att inte tänka på barnen. Har lillasyster fått mat? Hon ammas ju bara, tänk om hon inte tar flaska? Fokuserar på en lampa i ambulanstaket. Den stirrar jag på de närmsta 40 minuterna. 

Strax innan vi anländer på sjukhuset börjar jag skaka. Ber om filtar, inte ens 4 stycken hjälper. Samma frossa som tidigare kvällar. Akutpersonalen på stora sjukhuset sätter in dropp direkt. Antibiotika och febernedsättande. En neurolog kommer ner till akuten. Han gör tester, ber mig jämföra sidor, blunda och peka på näsan, vänster sida är märkbart sämre, men inte tillräckligt för att misstänkta blodpropp. Jag får göra en 45 min lång röntgen av hjärnan iförd tunt linne utan bh och trosor. Hela linnet blir genomblött av bröstmjölk och jag har inga andra kläder. Jag behöver byta binda, men är uppkopplad till massa maskiner. Senare på medicinakuten har ingen tid att hjälpa. Droppet med vätska har slutat fungera. Jag är helt knäckt. Framför min säng ligger toaletten, men jag kan inte nå dit, sitter fast med en massa slangar som inte fungerar. Ingen larmknapp. ”Doktorn kommer snart!”. Klockan 02:30 slussas jag in på ett litet rum. Man vill ta ryggmärgsprov. Vill se vad som cirkulerar i kroppen och gör mig så sjuk, för infektionsvärdet är skyhögt men man hittar inte varifrån det kommer. 

Jag blir ombedd att lägga mig på sidan och skjuta rygg. Jag börjar skaka igen. Droppet har inte fungerat på flera timmar och feberfrossan slår till direkt. Det blir omöjligt att sticka mig och man ber om Stesolid. En sjuksyster håller mig i handen, stryker mitt hår. Trots spinalbedövning gör det så satans ont och jag försöker vara modig men skakar nu i ren förskräckelse. Mer Stesolid. Jag känner mig berusad men skakar ändå. Nu bryter jag ihop och gråter, högt och okontrollerat. 6 stick, inget som lyckades. Man beslutar sig för att skicka mig till Blodavdelningen och göra nytt försök när jag lugnat mig. 

Klockan är 04:00 och jag är helt slut. Sönderstucken i armar, händer och nu ryggen. Jag har inte ätit sedan klockan 09 dagen innan. Inte druckit. På Blodavdelningen får jag uppehålla mig i ett konferensrum. Jag får gå på toaletten, sköta om mig, äta och dricka. Klockan 04:30 gör man nästa ryggmärsprov och denna läkare lät bedövningen hinna verka. Lättad till tusen är jag. Ryggen ömmar rejält och nacken gör ont. Nu kanske det vänder…

Annonser
Det här inlägget postades i När jag blev sjuk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s