PÄ lillasysters 1-veckas dag började jag mÄ riktigt dÄligt. Jag hade tvÄ nÀtter innan haft en feberfrossa frÄn helvetet, som gÄtt över pÄ nÄgon timme och morgonen efter hade fortlöpt utan feber eller att mÄ dÄligt. Men pÄ mÄndagen hÀnde nÄgot. Jag lÄg i soffan och fÄr plötsligt svÄrt att andas, jag kÀnner inte min vÀnstra sida frÄn huvud till tÄ. Efter ett försök att gÄ pÄ toaletten och svÀlja en Ipren sÄ kÀnde jag allvaret i situationen. Jag lyckades ringa till sambon och sedan ringde jag sjÀlv ambulans. Eftersom jag hade gÄtt igenom en stor bukoperation (kejsarsnittet) en vecka tidigare var ju rÀdslan för en blodpropp i hjÀrnan enorm. Medan jag pratade med SOS Alarm fick jag Àven svÄrt att prata, orden stockade sig och kom inte ut som jag ville.
Ilfart till akuten med ambulans och raka vÀgen in pÄ röntgen. Totalt 4 hjÀrnröntgen blev det. Under en veckas tid lÄg jag i en sjukhussÀng och grÀt över att mÄ dÄligt, att vara ifrÄn min familj och traumat i det hela. Man hittade ingen hjÀrnblödning, blodpropp eller inflammation. En förÀndring runt nÄgra av kÀrlen, men efter 5 dagar kunde man utesluta att det var det som orsakade mitt tillstÄnd. Jag fick antibiotika-dropp.
En vecka i helvetet. Mer gĂ„r inte att sĂ€ga. Att behöva se storasyster sĂ„ ledsen och förvirrad nĂ€r ambulansen kom, att inte fĂ„ hĂ„lla om sin nyfödda och inte veta vad som Ă€r fel och nĂ€r man fĂ„r komma hem…
Ăh fy fan rent ut sagt. đŠ
Fy va otĂ€ckt!!!! SĂ„ skönt att du mĂ„r bĂ€ttre, sköt om er đ