Tvåbarnsförälder

Imorgon fyller lillasyster en hel vecka. ❤️ Hon föddes som sagt i måndags och på onsdag morgon åkte vi hem. Tisdagen bestod i att längta till klockan skulle slå 10:15, för att få slippa katetern (som måste sitta i minst 24 timmar efter spinalbedövning/ryggbedövningen). Den sved, skavde och var otymplig att gå runt med. Jag fick ta mitt kiss i en påse och slangen mellan benen när jag exempelvis behövde tvätta mig osv. Lägg till degiga magen och den haltande gången, så hade nog de flesta gissat på att jag varit med i en olycka. 😉

Pappan var som vanligt en klippa ❤️

Kejsarsnittet var en omtumlande upplevelse och jag skulle nog inte vilja göra om det. Efter nålsättningen uppe på rummet (som blev vårat resten av tiden), rullades jag in i ett ljust rum, med 7-8 personer, alla kvinnor. Pappan fick följa med barnmorskan (som var med för att ta emot bebis när hon kommit ut) och byta om till operationskläder och det är ett minne jag kommer att le åt länge 😝.

Jag minns att jag tänkte att britsen såg ”för liten ut” och att hela rummet mest påminde om en liten ombonad tvättstuga och kände ”men så här ser det inte ut på film”… 😀

All personal presenterade sig och sin uppgift och hade ett glatt, bubblande och firande sätt att prata. Jag var ju så fokuserad på obehaget med operationen, medan dom fick oss att fokusera på lillasyster som snart var född. Otroligt proffsiga! Fick lokalbedövning i ryggen (aaajj!!!) och sedan lade man själva spinalbedövningen (kändes ingenting). Inom 30 sekunder började jag känna mina ben pirra och som om en värme spred sig. Narkosläkaren testade hela tiden hur långt bedövningen verkat genom att be mig avgöra kyla/värme på olika delar av kroppen. Precis innan dom började snittet utbrister jag ”jag kan vicka på tårna, ska man kunna det?”, varpå operationsläkaren frågar mig vad jag känner när hon tar i mig. ”Jag känner att du petar på mig!” och då svarar hon ”om jag tar i hårdare nu, när jag nyper tag i dig, gör jag hål i din kropp med min hand och du hade gett mig en snyting” och skrattar.

Operatörerna (en ledande och en assisterande) måste hela tiden prata högt om vad dom gör och för att jag och pappan skulle slippa höra vad dom skar igenom och när, pratade narkosläkaren med oss om allt och inget, typ inredning, husdjur osv. Hon förvarnade även om att det kunde kännas lite brutalt när bebis skulle ut, men att det inte gjorde ont. Otroligt märklig och stressande känsla, att alla organen åker berg- och dalbana i kroppen medan du själv ligger stilla. Den assisterande operatören tryckte med sina händer under mina bröst för att fösa ut bebis, medan den ledande operatören hade sina händer i magen och drog. MANGLAD! är ett beskrivande ord. Precis när jag började känna mig åksjuk hörde jag ett vrål. Det finaste man kan höra i en förlossningssal 😍 Lillasyster var född! Hon, pappan och barnmorskan gick in i ett undersökningsrum bredvid och kollade att allt stod rätt till. Några minuter senare kom dom tillbaka och höll mig sällskap medan jag syddes och sedan häftades ihop (yttersta lagret häftades med agraffer).

Redan några minuter in på uppvaket, där man måste ligga för observation till man kan röra benen ordentligt, kände jag av såret. Ett svagt tryck runt magen, som sakta ökade. Man hjälpte mig lägga bebis för bröstet för att kunna amma. Resten av dagen bestod i täta kontroller, smärstillande (bla morfin) och vila. Redan samma kväll satt jag upp på sängkanten (aaaaajj i magen!!) men hade fortfarande domningar i fötterna och fick vänta till morgonen efter (tisdag) innan jag faktiskt stod upp, gick runt lite i rummet. Att ligga ner i ett helt dygn efter en förlossning medför ju att mycket av blodet som ska ut (från såret i livmodern där moderkakan suttit fast) ligger kvar och när man väl ställer sig upp så är det bara hoppas att ”blöjan” sitter bra.

Tisdagkväll hade jag sluppit katetern, promenerat själv till barnläkaren för besiktning av bebis och duschat (ljuvligt). Nätterna sov vi väl inte så mycket på, utan slumrade och glodde på film på surfplattan.
Onsdagmorgon fick vi höra att eftersom jag var så pigg, operationen helt utan komplikationer och lillasyster åt och bajsade, så kunde vi åka hem, mot att vi hörde av oss själva till barnläkare på hemmaplan för blodprov (som görs på bebis när dom fyllt 48 timmar), samt besiktning igen (vikt, allmäntillstånd, gulsot, hörseltest). Klockan 11, landade vi hemma (efter ett stopp på Apoteket för uthämtning av smärtlindring) och det var en speedad och överlycklig storasyster som hängde på grinden när vi parkerade bilen.

Under en vaginal förlossning upplevde jag som mest obehag och smärta, innan och under förlossningen och som sen ”försvann så fort man fick se bebis”, medan kejsarsnittet var tvärtom, att när man väl blivit förälder så kommer smärtan man ska uthärda och som sakta eskalerar och sen sitter i när ryggbedövningen släppt och ligger där och trycker. Nu, en vecka senare, gör det endast ont precis när jag reser mig, om jag står upp länge och det går inte skratta, nysa eller hosta. Man måste även värja sig mot storasyster och hundarna. Det är ömt, jag är öm. Men lycklig! Allt känns så mycket lugnare denna gång och tryggare!

Mina dagar består i att amma, byta blöja, amma, gosa, vila, amma och så resten av livet 😍✌️

Annonser
Det här inlägget postades i Barnen. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tvåbarnsförälder

  1. schnauzermania skriver:

    Härligt att det gick bra!!!
    LYCKA TILL👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s