En odrägling

Jo. Även min übergulliga, supersöta och extremsociala franska bulldogg blev en odrägling. Under 6 månader innebar hans liv mycket begränsningar, både i rörelse, mat, sociala kontakter (såsom lek med andra hundar) och i ren frustration utvecklade han en del olater. Vi (jag och frallan) kom lite på kant med varandra, (som en mamma och en trotsande 3-åring kan göra). Det blev plötsligt som en sport för frallan att sno och tugga sönder saker, för då ”jagade” jag ju honom. Mitt i infernot försökte jag mig på att återuppliva den fina kontakt vi haft sedan 9-veckorsdagen, men han var inte intresserad. Istället för att ta godisen ur handen när jag klickertränade honom, tog han ett stadigt tag runt vattenskålen bredvid och drog runt husknuten eller bowlade sig själv rakt in i en stackars sovande bordercolliedam. I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att han inte var en hund man tränade med på det ambitiösa sättet jag ville. Han fick en maskotstämpel i pannan och under några veckor fick han helt sonika bara hänga med mig överallt och ingenstans. Våran relation på bortaplan bestod i att han var kopplad och fick godis när han skötte sig. Mer krävde jag inte av honom. Men så hände något…. En frallakille mognar plötsligt på sig…

Annonser
Det här inlägget postades i En odrägling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s